Att bygga en flexibel brygga

Av Lena Mårtensson

Samhället kommer under överskådlig tid att behöva hantera olika utmaningar. En sådan utmaning är samhällets digitalisering. En annan är förverkligandet av Agenda 2030 som Sverige och FN:s alla övriga medlemsstater har enats kring. För Sveriges del är ambitionsnivån hög. Regeringen vill att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter och samtidigt vara världsledande i omställningen till hållbar utveckling. Högskolan i Skövde ska bidra till lösningen av dessa globala utmaningar genom att adressera dem i vår forskning och i våra utbildningar.

Varje del kan bidra

I januari 2017 sjösatte Högskolan i Skövde en ny sexårig utvecklingsplan för lärosätet. Planen var ett resultat av ett omfattande internt arbete som bland annat ledde fram till att Högskolan valde ett samlande tema för sin verksamhet: Digitalisering för hållbar utveckling. Men hur man ska arbeta med ett sådant tema i en akademi där vi sysselsätter oss med en mängd olika ämnesområden och frågeställningar kräver eftertanke. Hur tar vi exempelvis tillvara digitaliseringens möjligheter inom våra sjuksköterskeutbildningar och vad innebär hållbar utveckling för våra utbildningar och vår forskning inom dataspelsområdet?

Ett sätt att förhålla sig till dessa frågor är att se det samlande temat som en slags flexibel brygga mellan Högskolan i Skövdes olika delar. Bryggans ena ände är förankrad i vår starka forsknings- och utbildningsmiljö inom informationsteknologi. Därefter kan varje del av Högskolan i Skövde bidra till bryggans konstruktion med kompetens från respektive ämnes- och expertisområde Det är kombinationen av de samlade kompetenserna som gör bryggan stark.

Fantastisk kreativitet

Det finns utbildningar och forskning på Högskolan i Skövde som kan tyckas ligga utanför det samlande temat. Men digitalisering för hållbar utveckling är ett tillräckligt brett tema för att varje institution, ämnesgrupp och avdelning ska kunna tillämpa temat utifrån de förutsättningar man har. Då är det dock viktigt att verksamhetens olika delar verkligen får möjlighet att diskutera igenom vad temat betyder i det vardagliga arbetet.

Under 2017 och första halvåret 2018 har arbetet med digitalisering för hållbar utveckling ägt rum inom respektive ämnesområde vid våra institutioner samt inom Högskolans verksamhetsstöd. Högskolans styrelse har dessutom underlättat arbetet genom att ställa pengar ur vårt strategiska investeringsprogram till förfogande. Det är med stor glädje vi från högskoleledningens sida ser den fantastiska kreativitet och alla förslag på idéer som vi får del av från olika grupperingar på lärosätet.

Till hösten planerar vi för en högskoleövergripande personaldag där digitalisering för hållbar utveckling står i fokus. Då är det också dags att börja samordna arbetet med temat för att bland annat identifiera högskolegemensamma områden. På det här gradvisa sättet kan vi över tid skapa oss en gemensam bild av vad temat digitalisering för hållbar utveckling på Högskolan i Skövde innebär.

Ingen gör allt men alla gör något

Högskolan i Skövdes nuvarande utvecklingsplan gäller fram till och med 2022. Under denna period kommer vi att arbeta med att integrera temat digitalisering för hållbar utveckling i Högskolans olika områden. Det är ett långsiktigt arbete som kräver såväl tid som reflektion. Vi räknar också med att vi har den tid som krävs för att temat ska växa organiskt efter modellen att ingen gör allt men alla gör något.

Samhällets behov av att utvecklas på ett hållbart sätt kommer att kvarstå och digitaliseringen är ett redskap för att möta detta behov. Vårt högskoleövergripande tema kommer därför att blir allt mer angeläget och viktigt över tid. Vi som arbetar på Högskolan i Skövde fortsätter därför att visa omtanke om vår omvärld och stärker vårt aktiva arbete med temat digitalisering för hållbar utveckling.

Låt oss mäta samverkan som investerad tid

Av Lars Niklasson

De högskolor som staten är huvudman för ska utbilda och forska. Inom utbildning och forskning ska vi dessutom samverka med det omgivande samhället. Det är den förenklade kärnan i 1 kap 2 §  högskolelagen.

Under de senaste åren har det dock blivit tydligt att landets statliga högskolor och universitet har något olika syn på samverkansuppdraget. Mer precist uttryckt har vi olika syn på om en högskola som samverkar framgångsrikt inom forskning ska få mer pengar av staten att forska för. Som rektor för Högskolan i Skövde har jag argumenterat för detta och det finns flera anledningar till att jag har den synen.

Idag premieras de lärosäten som attraherar extern forskningsfinansiering och som publicerar och citeras i fora med hög vetenskaplig kvalitet, genom att de får ökade anslag för forskning. Det är gott och väl så långt, men jag menar att lärosäten inte bara ska vara duktiga på kunskapsöverföring inom vetenskapssamhället utan också måste vara duktiga på att bidra till kunskapsöverföring mellan akademi och det omgivande samhället. Därför menar jag att lärosäten som är bra på forskningssamverkan med det omgivande samhället bör premieras för detta. Ett sådant förhållningssätt skulle bidra till ett ökat nyttiggörande av forskningsresultat.

Tid snarare än pengar

Högskolan i Skövdes forskningssamverkan med det omgivande samhället tar sig många uttryck. Vår forskningsmiljö INFINIT – som vi driver med stöd av företrädesvis KK-stiftelsen – är helt uppbyggd på forskning som sker i nära samverkan med näringslivet. Den samproduktion, d.v.s. när näringslivet och Högskolan gemensamt utvecklar ny kunskap, som sker inom INFINIT skapar mycket goda förutsättningar för kunskapsöverföring mellan parterna, vilket alla har nytta av.

En annan form av konkret forskningssamverkan sker genom innovationsarenan ASSAR som Högskolan driver tillsammans med Gothia Innovation, IDC West Sweden, Volvo Car Corporation och Volvo Group. Här kan Högskolans forskare demonstrera hur de senaste forskningsrönen kan nyttiggöras inom tillverkande industri. ASSAR ger även goda möjligheter för akademi och näringsliv att gemensamt identifiera nya behov av såväl kunskap som kompetens. Innovationsarenan bidrar därigenom både till att resultat nyttiggörs och att ytterligare forskningsbehov identifieras.

Högskolan är även framstående inom samverkan med offentliga aktörer. Skaraborgs Hälsoteknikcentrum är ett exempel på sådan samverkan, där vi håller på att bygga en samverkansplattform inom hälsa och IT. Hållbart Arbetsliv i Skaraborg är ytterligare ett exempel, där forskning om arbetsrelaterad stress och psykisk ohälsa är i fokus.

Det jag nämnt nu är bara ett axplock av all forskningssamverkan som Högskolan i Skövde ägnar sig åt. Det finns dock en gemensam nämnare för alla dessa aktiviteter: de kräver tid. Både våra samverkanspartners och Högskolans medarbetare måste avsätta tid för att samarbetet ska fungera. Därför har jag också i diskussionen om ett nytt nationellt system för fördelning av resurser till lärosätena framfört att en del av det statliga forskningsanslaget borde omfördelas baserat på de nuvarande indikatorerna, men även baserat på det som kallas in-kind medfinansiering. Det skulle innebära att man inte fokuserar på hur mycket en extern part bidrar med i reda pengar till ett samverkansprojekt utan istället hur mycket tid den externa parten lägger på att samverka med lärosätet.

Någon att samverka med

Den stora fördelen med en indikator som bygger på in-kind medfinansiering är att den baseras på att det finns någon att samverka med, någon som avsätter egen arbetstid för att samarbetet med oss ska kunna äga rum. På Högskolan i Skövde har vi redan idag ett sätt att mäta våra samverkanspartners in-kind medfinansiering inom forskningsmiljön INFINIT. Jag är övertygad om att lärosäten och forskningsfinansiärer tillsammans skulle kunna hitta en sådan modell som fungerar på nationell nivå om man slog sina kloka huvuden ihop.

I den skiss som den nationella styr- och resursutredningen har kommit med föreslås tyvärr att forskningsanslag inte bör omfördelas vare sig med nuvarande indikatorer (d.v.s. citeringar och externa forskningsmedel) eller med samverkan som grund. Personligen tycker jag att det är fel väg att gå. Högskolor har visat sig mycket konkurrenskraftiga i de nuvarande indikatorerna och jag är helt övertygad om att vi skulle vara det även i en samverkansindikator. En sådan indikator skulle även ge insikt i vilka samarbeten som det omgivande samhället ser som relevanta och viktiga för fortsatt utveckling.

Hur kan den svaga kopplingen mellan utbildning och forskning stärkas?

Av Lars Niklasson

På Högskolan i Skövde strävar vi efter att bygga det vi kallar för kompletta miljöer. Det innebär att vi utbildar på alla nivåer inom ett ämnesområde och att utbildningarna vilar på en gedigen bas av egen forskning. Vi vill helt enkelt att utbildning och forskning ska sitta ihop.

Regeringen vill också ha kompletta miljöer. I direktivet till den styr-och resursutredning som nu pågår står att ”Det måste vara möjligt för universitet och högskolor att skapa sammanhållna kunskapsmiljöer i vilka utbildning, forskning och samverkan med det omgivande samhället ingår”. Även regeringens utredare Pam Fredman har i en preliminär skiss pekat på att kopplingen mellan utbildning och forskning är svagare i Sverige än i många jämförbara länder och det är något vi behöver åtgärda.

Flera orsaker bakom problemet

Det finns flera orsaker till att glappet mellan utbildning och forskning har ökat. Den mest fundamentala orsaken, menar jag, är att anslagen för forskning i allt väsentligt fördelas utan relation till anslagen för utbildning. Tilldelning av forskningsmedel baseras till allra största delen på hur mycket forskningsmedel lärosätet haft historiskt. Det betyder att äldre lärosäten har en avsevärt högre tilldelning än yngre, utan hänsyn till att båda har viktiga utbildningsuppdrag. Dessutom tas det i fördelningen av forskningsanslag inte hänsyn till de utbildningsinriktningar som bedrivs, t.ex. om det finns ett stort behov av forskning kopplat till dessa utbildningsinriktningar eller inte.

Jag menar att det generellt svaga sambandet mellan medelsfördelning till utbildning och till forskning har möjliggjort ett akademiskt landskap där det inte finns en tydlig koppling mellan vilka områden ett lärosäte utbildar inom, och vilka det forskar inom. För de lärosäten som har ett större utbildningsuppdrag än forskningsuppdrag, finns dock en implicit koppling eftersom lyckosam rekrytering av lärare förutsätter att lärosätet kan tillhandahålla rimliga möjligheter till forskning för den enskilde läraren. En högkvalitativ utbildning förutsätter forskning inom relevant område.

För mindre lärosäten gäller även ett omvänt förhållande. De begränsade forskningsresurserna tillåter inte att forskning bedrivs inom områden där utbildning inte kan finansiera del av lärares anställning. De knappa forskningsresurserna bidrar på detta sätt att knyta forskningen närmare utbildningen.

En brist på helhetssyn

En annan orsak till glappet mellan utbildning och forskning, som även identifieras i styr- och resursutredningen, är hur pengarna från våra statliga forskningsfinansiärer – till exempel Vetenskapsrådet, Forte, Formas och Vinnova – fördelas.

Majoriteten av de statliga forskningsfinansiärerna ställer inga krav på att det finns en koppling mellan den forskning som får pengar och den utbildning som bedrivs på lärosätet. KK-stiftelsen är det lysande undantaget men stiftelsen fördelar bara tre procent av de externa forskningsmedlen i Sverige. KK-stiftelsens krav visar dock på en helhetssyn som, förvånande nog, inte präglar de andra statliga forskningsfinansiärerna.

Glappet mellan utbildning och forskning ökar också av att flera forskningsfinansiärer kräver att lärosätet medfinansierar de projekt som finansiären stöttar. Detta riskerar att bidra till att de statliga forskningsanslagen inte går till forskning som har koppling till lärosätets egna utbildningsområden, utan till de områden som finansiärerna pekat ut som nationellt viktiga.

Omfördela 3 miljarder

Om vi menar allvar med återknyta kontakten mellan utbildning och forskning på svenska lärosäten behöver vi göra något radikalt. En konkret möjlighet är att regeringen, genom budgetpropositionen, flyttar pengar från de statliga forskningsfinansiärerna till lärosätenas forskningsanslag. Denna möjlighet identifieras i styr- och resursutredningen. En omfördelning som skulle ge alla svenska lärosäten ytterligare 10 000 kr per helårsstudent kostar cirka 3 miljarder. Dessa pengar skulle lärosätena kunna använda till forskning inom utbildningsrelevanta områden.

En sådan omfördelning skulle ge lärosätena avsevärt bättre möjligheter att forskningsförankra sina utbildningar. Studenterna skulle också, i än högre grad än idag, bli bärare av de senaste forskningsrönen och ha bättre förutsättningar att utveckla samhället för att möta framtida utmaningar.

Jag är på intet sätt emot att lärosäten ska konkurrera om studenter och forskningspengar. Konkurrensen håller oss alerta och hindrar oss från att stelna i gamla strukturer. Jag delar också den uppfattning som tydliggörs i styr- och resursutredningen, nämligen att de statliga forskningsfinansiärerna har en viktig roll att spela när det gäller att utveckla forskningskvaliteten och styra forskningspengar till samhällsviktiga områden. Det vi måste diskutera är hur stor denna roll ska vara och vilket helhetsansvar de statliga forskningsfinansiärerna ska ta. För som sagt, vi vill alla att utbildning och forskning ska sitta ihop.

Gemensamma krafter kan ge Högskolan i Skövde möjlighet att växa

Som rektor för Högskolan i Skövde blev jag mycket glad när ordförandena för Skaraborgs samtliga femton kommuner, i en debattartikel den 1 februari, gjorde tydligt att de ser Högskolan som central för Skaraborgs kunskaps- och kompetensförsörjning. Vi som arbetar på Högskolan vill verkligen bidra till att människor som lever och arbetar i Skaraborg har tillgång till förstklassig utbildning och forskning. Vi vill också bidra till att attrahera nya människor till regionen och ge vår regions arbetsgivare möjlighet att rekrytera medarbetare med rätt kompetens.

Skaraborg behöver fler utbildningsplatser

Ordförandenas debattartikel pekar på ett strukturellt problem som endast kan lösas på nationell nivå, nämligen att Högskolan är för liten. 2015 fanns det i genomsnitt 30 statligt finansierade platser för högre utbildning per tusen invånare i Sverige. I Skaraborg var motsvarande siffra 15 platser per tusen invånare. Ledningen för Högskolan kommer att föra fram detta faktum i kommande budgetdialoger med regeringen. Vi menar att siffrorna är ett starkt argument för att Högskolan borde få möjlighet att växa inom såväl utbildning som forskning, och därigenom bidra till en stark arbetsmarknadsregion i Skaraborg.

Högskolan vill växa med 30 procent

Konkret vill vi att Högskolan under den kommande treårsperioden ska få möjlighet att öka sin utbildningsvolym med cirka 30 procent inom ämnesområdena hälsa och vård, ingenjörsvetenskap, IT, ekonomi samt biovetenskap. Vi vill bland annat öka andelen fristående kurser för att kunna erbjuda mer flexibel vidareutbildning till redan yrkesverksamma människor. På lång sikt borde Högskolan i Skövdes totala utbildningsvolym dubbleras för att tillgången till högre utbildning i Skaraborg ska vara i paritet med landet som helhet. Tillväxten måste naturligtvis ske i sådan takt att vi kan behålla den höga kvalitet som Högskolan har i en nationell jämförelse.

Högskolan i Skövde får pengar ur statsbudgeten att utbilda för. Därmed räcker det inte med att Högskolans ledning framför att Skaraborg är missgynnat när det gäller tillgången till högre utbildning. Vi behöver stöd av företrädare för både offentlig och privat sektor. Att ha stöd av samtliga kommunala företrädare i denna fråga känns därför mycket betryggande.

En ödesfråga för Skaraborg

Under mitt första år som rektor för Högskolan i Skövde har jag träffat och samtalat med flera av vår regions högsta politiska företrädare. Dessa diskussioner har tydliggjort att det finns en stor insikt om att utbildningsnivån samt tillgången till utbildning och forskning är något av en ödesfråga för Skaraborgsområdet. Med denna samsyn som grund borde vi med gemensamma krafter kunna övertyga en framtida regering – oavsett färg – om vikten av att Högskolan i Skövde får möjlighet att växa.

När Högskolan i Skövde väl tillåts växa kan vi fokusera på den relativt låga övergången till högre utbildning och den låga utbildningsnivån i Skaraborgsområdet. Eftersom benägenheten att utbilda sig i viss mån är socialt ärftlig har vi även här en gemensam utmaning. För det första måste vi hjälpa ungdomar från studieovana miljöer att våga studera vidare. För det andra måste vi bryta upp de märkliga normer som ger oss för få kvinnliga ingenjörer och för få manliga sjuksköterskor. Redan idag, men än mer i den digitaliserade framtiden, arbetar man inom dessa sektorer lika mycket med människor som med maskiner. Låt oss därför titta på utbildningar och yrken med nya fräscha ögon när vi guidar de ungdomar som ska forma Skaraborgs framtid.

Det farliga med en påse pengar

av Lars Niklasson

Idag inleds vårterminen formellt på Högskolan i Skövde. Samtidigt som vi hälsar våra studenter välkomna till vårens kurser har vi som arbetar inom högskolesektorn fått anledning att fundera över hur vår verksamhet ska styras i framtiden.

Regeringen tillsatte i april 2017 en särskild utredare med uppdrag att göra en samlad översyn av universitetens och högskolornas styrning och resurstilldelning. Uppdraget gick till Pam Fredman, tidigare rektor vid Göteborgs universitet. Häromdagen lade Fredman fram en skiss över de problem det nuvarande styr- och resurstilldelningssystemet brottas med samt olika tankar om hur man skulle kunna lösa problemen.

Vi kommer under 2018 få anledning att återkomma till frågan om det framtida resurstilldelningssystemet. Jag kommer under året att ge min syn på vissa av de förslag som uppkommer i dessa diskussioner. I den här bloggtexten begränsar jag mig till att dela med mig både av lite tvivel och lite stöd till den nu aktuella skissen.

Välkommet med starkare forskningsanknytning

Pam Fredmans skiss innehåller flera tankar som jag helt och hållet ställer mig bakom. Till exempel pekar Fredman på att kopplingen mellan utbildning och forskning är svagare i Sverige än i många jämförbara länder och att det är något vi måste åtgärda. Det är ett mycket välkommet budskap för oss på Högskolan i Skövde som envist strävar efter att bygga kompletta akademiska miljöer inom våra profilområden. Miljöer där det finns utbildning på alla nivåer som står på en ordentlig bas av egen forskning.

Idag får varje svenskt lärosäte en påse statliga pengar att utbilda för och en annan påse statliga pengar att forska för. Det är inte tillåtet att blanda pengarna och till exempel forska för utbildningspengarna. Pam Fredman lägger i sin skiss mycket kraft på att angripa det här anslagssystemet. Hon vill föra ihop pengarna i en och samma påse för att lärosätena själva ska kunna avgöra hur mycket pengar det ska utbildas respektive forskas för. Det kan låta som en god idé om vi bara ser till det enskilda lärosätet men ser vi till hela högskolesystemet kommer frågan i en annan dager.

Risk för nischade elitutbildningar

Systemet med två pengapåsar är inte perfekt men det garanterar att en sjuksköterskestudent i Skövde får lika mycket statliga resurser till sin utbildning som en sjuksköterskestudent i Stockholm. Jag blir tveksam när Pam Fredman föreslår att vi ska införa en påse pengar men att lärosätena ska…

”…tilldelas motsvarande resurser som idag inom såväl forskning som utbildning och de förväntas också leverera samma volym utbildning (räknat i antal helårsstudenter) som idag.”

Gör vi på det här sättet kan vissa lärosäten använda delar av sina jättelika forskningsresurser för att skapa nischade elitutbildningar där varje studieplats tillåts kosta mycket mer än på andra lärosäten. Även om detta inte blir fallet så kan studenter uppfatta att resurserna för utbildning är större vid de forskningsintensiva lärosätena. Det skulle sannolikt kunna inverka negativt på våra möjligheter att attrahera studenter.

Utgångspunkten för förslaget med en pengapåse är att det skulle skapa en närmare koppling mellan utbildning och forskning. Ett annat alternativ som skulle var mer effektivt för att nå denna effekt är att knyta forskningsanslagen till utbildningsanslagen i mycket högre grad än idag. Det skulle, enligt min mening, inte bara leda till en närmare koppling mellan utbildning och forskning utan även till en ökad profilering av hela det akademiska landskapet. Denna fördelningsprincip finns redan, så det är bara att öka omfattningen. Höj dagens 12 000 kronor per helårsstudent till 60 000 kr, vilket är det nationella medelvärdet, för alla.

Gärna längre planeringshorisont

Utredarens förslag att högskolor och universitet bör få en längre planeringshorisont är något jag ställer mig helt och fullt bakom. Precis som när regeringen lägger fram en forskningspolitisk proposition som löper över fyra år skulle vi kunna få en högskolepolitisk proposition som också är fyraårig. Det skulle öka stabiliteten i vårt system och göra att vi slipper de tillfälliga satsningar som tenderar att uppstå och försvinna lika fort som ett åskväder en högsommardag.

Hur vi än vänder och vrider på saken är stora delar av ett lärosätes verksamhet baserat på att studenter och doktorander ska kunna få en stabil utbildningsmiljö i minst två och ibland upp till fem år. Att ge oss rimliga planeringsförutsättningar för att klara detta är inte för mycket begärt.

Fortsättning följer

Förslagen i Pam Fredmans skiss ska nu diskuteras på olika sätt under våren och sommaren. Utredningens färdiga förslag ska inte lämnas in förrän i december 2018 och något skarpt förslag från regeringen baserat på utredningen kommer nog inte förrän tidigast 2019. Det är dock ett angeläget arbete som Pam Fredman håller på med. Dagens resurstilldelningssystem brister i både tydlighet och transparens. Vår sektor förtjänar tydligare och stabilare förutsättningar.

Om isberg och kvalitet

Av Lena Mårtensson

Isberg är märkliga. Eftersom det är mycket liten skillnad i densitet mellan isen och havets vatten syns bara ungefär en tiondel av isberget över vattenytan.

Jag brukar jämföra med ett isberg när jag ska berätta för någon hur kvalitetsarbetet på högskolor och universitet fungerar. Det som relativt enkelt går att se över ytan i form av kvalitetsråd, kvalitetspolicys och kvalitetsutvärderingar är bara en liten del av kvalitetsarbetet. Arbetets stora del syns inte eftersom det utförs under ytan av medarbetare och studenter, i fakultetsnämnder, i ämnesgrupper, i forskarlag samt på verksamhetsstödets olika avdelningar.

Kvalitetsarbete är alltid relevant men under 2017 har jag funderat extra mycket över ämnet. Under året har jag nämligen haft förmånen att vara sakkunnig när Universitetskanslersämbetet (UKÄ) pilottester ett nytt kvalitetssystem för högre utbildning i Sverige. I bedömargruppen har det även funnits representation från studenter och arbetsliv, vilket hjälpt mig att se akademins speciella förutsättningar för ett långsiktigt kvalitetsarbete.

När teamet bidrar till helheten

I rapporten ”Att mäta och utveckla kvalitetskulturen” går det att det att se vilka beteenden i en organisation som stödjer eller hindrar uppkomsten av en kvalitetskultur. Ett beteende som är klart hindrade är om organisationens olika team fokuserar på sina egna mål oberoende av organisationens mål. Detta kan vara utmaning inom en akademi där forskare identifierar sig starkt med sitt ämne och vissa förvaltningsavdelningar har en stark identifikation med sin egen expertkompetens.

Att en lärare, forskare, HR-specialist eller systemutvecklare identifierar sig starkt med sitt ämne eller sin profession är helt naturligt och nödvändig. Jag är professor i omvårdnad och vill naturligtvis att omvårdnadsämnet på Högskolan i Skövde ska hålla så hög kvalitet som möjligt. Problem uppstår först om jag tillåter att mitt ämnes kvalitetsarbete drivs utan hänsyn till Högskolans kvalitetsarbete. Den mikrokultur som då bildas i den lilla omvårdnadsgruppen bidrar i det läget inte längre till lärosätets hela kvalitetskultur.

Men starka mikrokulturer runt olika ämnen eller professioner kan också vara en stor tillgång i ett kvalitetsarbete. När lärosätets och den enskilda gruppens kvalitetsmål sammanstrålar uppstår en stor positiv kraft som driver kvalitetsarbetet framåt. Detta är en kraft som jag ofta upplever när jag träffar ämnes- och professionsgrupper på Högskolan i Skövde.

Både linjen och det kollegiala systemet behövs

Inom akademin har vi i de flesta fall två olika styrsystem, linjesystemet och det kollegiala systemet. Linjesystemet löper från rektor till olika chefer längre ut i organisationen. Det kollegiala systemet – som alltså existerar parallellt med linjesystemet – löper från en nämnd med valda lärarledamöter till ämnesföreträdare och programansvariga på lärosätets institutioner. Båda dessa system behövs för att det ska gå att driva ett systematiskt kvalitetsarbete på en högskola. Det ska råda en sund spänning och respekt mellan de båda systemen.

På Högskolan i Skövde kan man förenklat säga att den ekonomiska kraften finns i linjesystemet, det är genom det systemet vi kanaliserar pengar och den kraft som finns i verksamhetsstödets olika specialavdelningar. Det kollegiala systemet samlar och kanaliserar den kraft som finns i de olika mikrokulturerna runt lärosätets olika ämnen. När dessa två system fylls på med medarbetarnas delaktighet, ett engagerat ledarskap från chefer och ett stort engagemang från kollegiala företrädare byggs kvalitetskulturen sakta men säkert upp.

Tillsammans ska vi sträva efter en kultur där vi ständigt utvecklar kvaliteten i verksamheten, proaktivt försöker undvika fel, prestigelöst rättar till de fel som ändå uppstår och hela tiden försöker lära oss av våra misstag. Lyckas vi med detta kommer vi att bygga en långsiktigt hållbar kvalitetskultur.

Trakasserier ska inte förekomma på vårt eller något annat lärosäte

Av Lars Niklasson och Lena Mårtensson

Den akademiska världen är inte separerad från det omgivande samhället, vi är snarare en integrerad del av det. De möjligheter och problem som finns i samhället finns också på ett lärosäte. Det är värt att ha detta i minnet när #metoo-kampanjen nu också synliggör de problem med sexuella trakasserier som finns inom universitets- och högskolevärlden.

Många av de fall som tidigare uppmärksammats i den offentliga debatten har utgått från att den som trakasserar gör det utifrån en maktposition. Chefer och personer med framträdande positioner i samhället har nyttjat sina positioner för att sexuellt trakassera enskilda individer.

Strukturer och kulturer är riskfaktorer
På alla lärosäten finns också formella och informella maktstrukturer. Den formella makten kan exempelvis utgå från det faktum att vi som enskilda företrädare för en myndighet har befogenhet att fatta beslut som rör enskilda individer, exempelvis vid antagning eller betygsättning. Den informella makten, som baseras på att vissa är mera vetenskapligt meriterade än andra, är också vanlig i akademin eftersom vi i grunden är meritokratiska. Dessa maktstrukturer kan vara riskfaktorer när det gäller uppkomsten av trakasserier och kränkningar. En annan riskfaktor är förekomsten av tystnadskulturer där det är svårt att föra plumpheter, incidenter och missförhållanden på tal.

Det är allas vårt ansvar att nyttja den makt vi har på ett professionellt sätt, men även säkerställa att vi uppmärksammar och synliggör situationer när så inte sker. Det måste ligga i den akademiska själen att inte bara vara vetenskapligt kritisk utan också förhålla sig självkritisk.

För att förebygga trakasserier bör vi också stötta kulturer som uppmuntrar enskilda att tidigt uppmärksamma alla former av kränkande handlingar. Vi menar att det bästa sättet att uppmuntra en sådan kultur, är att agera när kränkningar uppmärksammas. Det handlar om att vi som enskilda individer tar ansvar om vi själva agerar, eller uppmärksammar andra som agerar, på ett sätt som uppfattas som kränkande. Det handlar också om att vi tar vårt organisatoriska ansvar, utreder alla misstankar om kränkande handlingar och trakasserier samt ställer skyldiga till svars.

Strävan efter en kultur präglad av ansvar och omtanke
På Högskolan i Skövde strävar vi efter att ha en akademisk kultur som präglas av ansvar för och omtanke om människan och samhället. Det här innebär givetvis att vårt lärosäte ska vara fritt från alla former av trakasserier. Kravet på att agera ansvarsfullt och med omtanke om varandra gäller både medarbetare och studenter.

Som rektor och prorektor för Högskolan i Skövde har vi det yttersta ansvaret för att skapa och upprätthålla en sund kultur på vårt lärosäte. Alla ledare på Högskolan i Skövde har dessutom ansvaret att arbeta förebyggande mot trakasserier och hantera misstankar om trakasserier om sådana dyker upp. I det arbetet har vi lagar och regler att utgå från och en modell att arbeta efter.

Vi akademiska ledare kan långsiktig påverka en organisationskultur i positiv riktning genom vårt agerande. Regeringen har till exempel ålagt hela vår sektor att arbeta med jämställdhetsintegrering. Om vi rektorer och prorektorer lägger kraft bakom den frågan kan detta sannolikt bidra till en kultur som förebygger uppkomsten av sexuella trakasserier. På Högskolan i Skövde är vi i full gång med jämställdhetsintegreringsarbetet.

#metoo:s positiva effekter
Trakasserier ska inte förekomma på vårt eller något annat lärosäte. Osunda kulturer som möjliggör att trakasserier får fortsätta utan att problemen uppmärksammas och skyldiga ställs till svars, kan vi aldrig acceptera. Vi ska istället sträva efter en kultur där vi alla aktivt förebygger kränkande handlingar och trakasserier i alla former.

En positiv effekt av #metoo och dess systerkampanjer är att frågan om sexuella trakasserier lyfts upp till ytan och diskuteras. Det är det första viktiga steget mot ett samhälle fritt från sexuella trakasserier.

40 år av positiv skillnad

Av Lars Niklasson

Vi närmar oss slutet på Högskolan i Skövdes jubileumsvecka. Det har varit fantastiska dagar fulla av både interna och externa arrangemang.

Gång på gång under veckan har jag träffat människor som har en sak gemensamt: Högskolan i Skövde har gjort stor skillnad i deras liv. En av dessa människor tog sig till och med tid att skriva en insändare i vår lokaltidning, Skaraborgs Allehanda, för att berätta vad Högskolan i Skövde har betytt i just hennes liv.

Skillnad som utbildare och arbetsplats

När jag läste insändaren blev jag faktiskt lite rörd. Kanske beror min reaktion på att insändarskribentens berättelse är så lik min egen. Om inte Högskolan i Skövde hade funnits, och gjort steget från mitt hem i Karlsborg till en akademisk utbildning kortare, är det inte säkert att jag hade genomgått någon akademisk utbildning alls. Att högre utbildning finns nära och är lättillgänglig gör skillnad i människors liv.

Högskolan i Skövde har dock inte bara gjort skillnad genom att utbilda studenter i 40 år. Lärosätet är också en arbetsplats präglad av stor yrkesstolthet. Detta blev påtagligt i onsdags kväll när vi, som en del av jubileumsveckan, hade bjudit in tidigare medarbetare som nu är pensionärer till ett litet mingel. Eftersom jag själv har arbetat på Högskolan i Skövde i många år kände jag majoriteten av gästerna personligen. Det var fantastiskt att återse dessa människor som betytt så mycket för Högskolan i Skövdes utveckling och se att deras engagemang för Högskolan är lika starkt nu som då.

Skillnad genom forskning och samverkan

Högskolan i Skövde gör inte bara skillnad genom att utbilda studenter, vi gör också skillnad genom att generera ny kunskap i vår forskning. Under jubileumsveckan kunde vi dela med oss av våra forskningsupptäckter på två sätt, dels genom ett populärvetenskapligt café, dels genom vår lokala deltävling i Forskar Grand Prix. Deltävlingen vanns av vår professor i folkhälsovetenskap, Alexandra Krettek. Alexandra får därmed försvara Högskolans i Skövdes färger när den nationella finalen av Forskar Grand Prix avgörs i Stockholm den 28 november.

Till sist gör utbildningarna och forskningen vid Högskolan i Skövde skillnad genom att bidra till tillväxt i privat och offentlig verksamhet. Ibland är bidraget konkret, som till exempel när Högskolans forskare hjälper ett företag eller en organisation att utveckla ny teknik eller nya arbetssätt. Ibland är bidraget mer långsiktigt, till exempel genom att studenter och forskare från Högskolan för med sig ny kunskap som över tid påverkar en organisations innovationsförmåga. Högskolans bidrag kan därmed vara mer kortsiktig eller långsiktigt men det gör en positiv skillnad.

Skillnad i vackra siffor

På regional nivå går det att bryta ned den skillnad Högskolan i Skövde hittills har gjort i vackra siffror. Tittar man på andelen högutbildade (minst tre års eftergymnasial utbildning) bland anställda i hela landet har denna ökat med cirka 126 procent mellan åren 1990 till 2015. I de FA-regioner där Högskolan i Skövde verkar – Skövde och Lidköping (vilka i praktiken täcker hela Skaraborg) – är ökningen 137 respektive 136 procent.

Så låt mig upprepa: i 40 år har Högskolan i Skövde gjort en stor positiv skillnad för individer och för samhället. När vi efter helgen har sovit ut efter fredagens stora jubileumsfest kommer vi envist att fortsätta göra en positiv skillnad för individer och för Skövde, Skaraborg, Sverige och världen.

Allmän- och egennytta i Almedalen

Av Lars Niklasson

Jag har inte varit på Almedalsveckan tidigare men i år är jag här. Högskolan i Skövde har arrangerat tre egna och ett samarbetsseminarie på Almedalens Västsvenska Arena,  då vill jag vara på plats och göra det jag kan för stödja insatsen och de medarbetare som är engagerade i arbetet.

Det finns två drivande skäl för Högskolan i Skövde att arrangera seminarier i Almedalen. Det ena skälet är samhällsnyttigt, det andra är egennyttigt. Det samhällsnyttiga skälet är att vi vill möjliggöra för våra forskare att berätta om sina resultat för att politiker och andra beslutsfattare ska ges möjlighet att fatta väl grundade beslut som bygger på de senaste forskningsrönen. Det handlar alltså huvudsakligen om nyttiggörande av den samhällsrelevanta forskningen som bedrivs vid Högskolan.

Det egennyttiga skälet är att vi vill visa upp oss för de möjliga forskningssamarbetspartners som finns på plats i Almedalen. Det kan röra sig både om organisationer som finansierar forskning men också om organisationer som vi kan samarbeta med när det gäller själva genomförandet av vår forskning. Det samhällsnyttiga och det egennyttiga skälet väger lika tungt.

Omvärldsbevakning

De seminarier vi arrangerar erbjuder våra forskarna en form av omvärldsbevakning genom de frågor och kommentarer som kommer från auditoriet. För egen del har jag också idkat omvärldsbevakning genom att delta i ett antal seminarier som åhörare. Jag har fokuserat på olika perspektiv på digitalisering och med glädje noterat jag den vikt som läggs på behovet av högre utbildning med olika perspektiv på digitalisering. Här ligger Högskolan i Skövde helt rätt i tiden med lärosätets samlande tema: Digitalisering för hållbar utveckling.

För att skapa tillväxt och tekniska innovationer inom digitalisering krävs en väl utvecklad forskning inom området. Forskningen ska i sin tur användas för att ge utbildningar en solid vetenskaplig grund att stå på. Inom hälso- och vårdområdet behövs väl förankrad ämnes- och verksamhetskunskap samt förståelse för vilka utvecklingsbehov som finns. Det skapar i sin tur insikter om hur digitalisering kan bidra till kvalitet, effektivitet, tillgänglighet och innovation. Samma förutsättningar råder inom de ekonomiska och biovetenskapliga områdena.

På plats under Almedalsveckan har jag också lobbat en del. Detta har resulterat i fyra nya kontakter som kommer att besöka Högskolan i Skövde i syfte att etablera samverkan. Ytterligare möten har resulterat i två konkreta projektidéer som kan genomföras tillsammans med andra lärosäten. Dessutom har det varit en del sektorsinterna möten, bland annat om det kommande kvalitetssystemet för forskning.

Som jag nämnde inledningsvis så är detta min debut i Almedalen. För egen del tycker jag det varit givande, men vi ska ordentligt utvärdera de mera långsiktiga effekterna för Högskolan när vi kommit hem. Vårt engagemang måste stå i god relation till de samhällsnyttiga och egennyttiga effekterna.

Almedalen var mitt sista större engagemang den här terminen.
Nu väntar sol och bad
Trevlig sommar!

 

Att inte göra allt, men göra bra

Av Lars Niklasson

I Skaraborg är det brist på förskollärare. Kommunerna i Skaraborgsområdet hade därför gärna sett att Högskolan i Skövde hade en förskollärarutbildning. Vi har idag inte någon sådan utbildning och att bygga upp en förskollärarutbildning är inte aktuellt, Högskolan i Skövde har varken examensrättigheter eller resurser att göra detta. Vad vi däremot kan göra är att låta ett annat lärosäte ge sin förskollärarutbildning i våra lokaler och en sådan lösning verkar nu vara på gång. Vårterminen 2018 hoppas vi att en grupp studenter på Högskolan i Borås förskollärarutbildning ska ha sina studier förlagda till Högskolan i Skövdes campus.

Som jag tidigare påpekat är Skaraborgsområdet underdimensionerat när det gäller tillgång till högre utbildning. Det innebär dock inte att Högskolan i Skövde ska kasta sig in och bygga upp egna utbildningar på nya områden bara för att vi ska växa. Istället handlar det för oss om att växa på de områden där vi har förutsättningar att hålla hög kvalitet och kan vara relevanta för vår omvärld. I förskollärarutbildningsfallet är kravet på relevans uppfyllt, men vi har inte förutsättningar att skapa den excellenta utbildnings- och forskningsmiljö som krävs. I det läget får vi hitta en annan lösning och låta ett annat lärosäte disponera våra lokaler för att ge sin utbildning i Skövde.

Statliga forskningsmedel

För att kunna ge en akademisk utbildning av hög kvalitet på vetenskaplig grund krävs en bra bas av forskning att ställa utbildningen på. Inom akademin säger vi att utbildningen på detta sätt blir ”forskningsförankrad”. När det gäller tekniska och naturvetenskapliga utbildningar finns ganska stora möjligheter att använda externa forskningsmedel för att bygga en stark forskningsförankring. Men för samhällsvetenskapliga och humanistiska utbildningar – och hit hör förskollärarutbildningen – finns inte samma tillgång till externa forskningsmedel. Det innebär i sin tur att det lärosäte som ger en förskollärarutbildning måste använda sitt statliga forskningsanslag för att forskningsförankra utbildningen.

I Högskolan i Skövdes fall är det statliga forskningsanslaget lågt. Under perioden 2012 – 2015 erhöll svenska högskolor och universitet i genomsnitt cirka 55 000 kronor per helårsstudent i statligt forskningsanslag, med ett medianvärde om cirka 25 000 kronor per helårsstudent. Högskolan i Skövde fick samtidigt 10 000 kronor per helårsstudent.

Förändring på gång

Nu kan nivån på forskningsanslagen komma att ändras i framtiden. Häromdagen signalerade nämligen regeringen att man vill se över hela systemet för dimensionering och resurstilldelning av högre utbildning i Sverige, det inkluderar fördelningen av statliga forskningsanslag. I sitt kommittédirektiv skriver regeringen att: ”..såväl de äldre som de nyare universiteten och alla högskolor måste ha rimliga förutsättningar att bedriva högre utbildning på vetenskaplig grund och bygga upp starka och profilerade forskningsmiljöer, särskilt inom vissa specifika områden.”

Jag välkomnar regeringens initiativ. Skrivningarna ”starka och profilerade” och ”vissa specifika” i stycket ovan är dock tecken på att regeringen ser försiktiga förändringar framför sig. Det är möjligt att staten i framtiden kommer att låta de nya universiteten och högskolorna – den grupp lärosäten dit Högskolan i Skövde hör – få en större del av den statliga forskningskakan. Men då kommer vi att få det inom ”vissa specifika” områden där vi kan vara ”starka och profilerade”. Därmed verkar det som om Högskolan i Skövde har gjort ett strategiskt korrekt val när vi sätter profilering i fokus för utvecklingen 2017 – 2022. Vi ska inte utbilda och forska inom alla områden, men där vi väljer att utbilda och forska, där ska vi göra det bra. Det är själva essensen av att vara ett profilerat lärosäte.