Det farliga med en påse pengar

av Lars Niklasson

Idag inleds vårterminen formellt på Högskolan i Skövde. Samtidigt som vi hälsar våra studenter välkomna till vårens kurser har vi som arbetar inom högskolesektorn fått anledning att fundera över hur vår verksamhet ska styras i framtiden.

Regeringen tillsatte i april 2017 en särskild utredare med uppdrag att göra en samlad översyn av universitetens och högskolornas styrning och resurstilldelning. Uppdraget gick till Pam Fredman, tidigare rektor vid Göteborgs universitet. Häromdagen lade Fredman fram en skiss över de problem det nuvarande styr- och resurstilldelningssystemet brottas med samt olika tankar om hur man skulle kunna lösa problemen.

Vi kommer under 2018 få anledning att återkomma till frågan om det framtida resurstilldelningssystemet. Jag kommer under året att ge min syn på vissa av de förslag som uppkommer i dessa diskussioner. I den här bloggtexten begränsar jag mig till att dela med mig både av lite tvivel och lite stöd till den nu aktuella skissen.

Välkommet med starkare forskningsanknytning

Pam Fredmans skiss innehåller flera tankar som jag helt och hållet ställer mig bakom. Till exempel pekar Fredman på att kopplingen mellan utbildning och forskning är svagare i Sverige än i många jämförbara länder och att det är något vi måste åtgärda. Det är ett mycket välkommet budskap för oss på Högskolan i Skövde som envist strävar efter att bygga kompletta akademiska miljöer inom våra profilområden. Miljöer där det finns utbildning på alla nivåer som står på en ordentlig bas av egen forskning.

Idag får varje svenskt lärosäte en påse statliga pengar att utbilda för och en annan påse statliga pengar att forska för. Det är inte tillåtet att blanda pengarna och till exempel forska för utbildningspengarna. Pam Fredman lägger i sin skiss mycket kraft på att angripa det här anslagssystemet. Hon vill föra ihop pengarna i en och samma påse för att lärosätena själva ska kunna avgöra hur mycket pengar det ska utbildas respektive forskas för. Det kan låta som en god idé om vi bara ser till det enskilda lärosätet men ser vi till hela högskolesystemet kommer frågan i en annan dager.

Risk för nischade elitutbildningar

Systemet med två pengapåsar är inte perfekt men det garanterar att en sjuksköterskestudent i Skövde får lika mycket statliga resurser till sin utbildning som en sjuksköterskestudent i Stockholm. Jag blir tveksam när Pam Fredman föreslår att vi ska införa en påse pengar men att lärosätena ska…

”…tilldelas motsvarande resurser som idag inom såväl forskning som utbildning och de förväntas också leverera samma volym utbildning (räknat i antal helårsstudenter) som idag.”

Gör vi på det här sättet kan vissa lärosäten använda delar av sina jättelika forskningsresurser för att skapa nischade elitutbildningar där varje studieplats tillåts kosta mycket mer än på andra lärosäten. Även om detta inte blir fallet så kan studenter uppfatta att resurserna för utbildning är större vid de forskningsintensiva lärosätena. Det skulle sannolikt kunna inverka negativt på våra möjligheter att attrahera studenter.

Utgångspunkten för förslaget med en pengapåse är att det skulle skapa en närmare koppling mellan utbildning och forskning. Ett annat alternativ som skulle var mer effektivt för att nå denna effekt är att knyta forskningsanslagen till utbildningsanslagen i mycket högre grad än idag. Det skulle, enligt min mening, inte bara leda till en närmare koppling mellan utbildning och forskning utan även till en ökad profilering av hela det akademiska landskapet. Denna fördelningsprincip finns redan, så det är bara att öka omfattningen. Höj dagens 12 000 kronor per helårsstudent till 60 000 kr, vilket är det nationella medelvärdet, för alla.

Gärna längre planeringshorisont

Utredarens förslag att högskolor och universitet bör få en längre planeringshorisont är något jag ställer mig helt och fullt bakom. Precis som när regeringen lägger fram en forskningspolitisk proposition som löper över fyra år skulle vi kunna få en högskolepolitisk proposition som också är fyraårig. Det skulle öka stabiliteten i vårt system och göra att vi slipper de tillfälliga satsningar som tenderar att uppstå och försvinna lika fort som ett åskväder en högsommardag.

Hur vi än vänder och vrider på saken är stora delar av ett lärosätes verksamhet baserat på att studenter och doktorander ska kunna få en stabil utbildningsmiljö i minst två och ibland upp till fem år. Att ge oss rimliga planeringsförutsättningar för att klara detta är inte för mycket begärt.

Fortsättning följer

Förslagen i Pam Fredmans skiss ska nu diskuteras på olika sätt under våren och sommaren. Utredningens färdiga förslag ska inte lämnas in förrän i december 2018 och något skarpt förslag från regeringen baserat på utredningen kommer nog inte förrän tidigast 2019. Det är dock ett angeläget arbete som Pam Fredman håller på med. Dagens resurstilldelningssystem brister i både tydlighet och transparens. Vår sektor förtjänar tydligare och stabilare förutsättningar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s