Utsikt från tredje våningen

Av Lena Mårtensson

På ett sätt är alla svenska lärosäten ganska lika varandra. Vi lyder under samma lagar, tillhör samma globala akademiska gemenskap, ser upp till samma akademiska fix-stjärnor, gläds åt liknande framgångar och irriteras av ungefär samma saker. Men under den här gemensamma ytan finns det saker som skiljer de olika lärosätena från varandra. Det är det som skapar varje högskolas unika kultur.

Tvärvetenskaplighet

Mitt kontor ligger på andra våningen i det som vi på Högskolan i Skövde kallar kanslihuset. Ibland åker jag upp till tredje våningen i huset för att ta en kopp kaffe. Det händer då att jag går över till husets östra del där jag från fönstren i ett konferensrum kan se flera av de hus på campus där Högskolans fem institutioner har sin verksamhet. När jag står där med kaffekoppen i handen kan jag iaktta hur grupper av studenter på de ekonomiska och samhällsvetenskapliga utbildningarna är på väg in till en föreläsning, medan studenter på de beteende- och biovetenskapliga utbildningarna är på väg ut.

Studenterna inom vård och hälsa är lätta att känna igen för de har ofta på sig sina klinikkläder när de har undervisning i Högskolans kliniska träningscentrum. Studenterna inom data och it, dataspelsutveckling samt ingenjörsvetenskap har tyvärr merparten av sina föreläsningar lite för långt bort för att jag ska se när de rör sig mellan undervisningsmiljöerna. Jag brukar dock se dem när de sitter på gräsmattan utanför G-huset och fikar eller pluggar. Lite skämtsamt kan man säga att jag, där jag står i kanslihusets fönster, har en mycket tvärvetenskaplig utsikt.

Inom akademin har det i många år varit populärt att betona att man ska arbeta tvärvetenskapligt, det vill säga samarbeta över de olika ämnesgränserna. Ofta har den ambitionen bara slutat i vackra papperstigrar. Här på Högskolan i Skövde har dock tvärvetenskapligheten ofta kommit ganska naturligt och kanske beror detta på Högskolans storlek. Ett bra exempel är våra dataspelsutbildningar som började som en sammansmältning av ämnen inom humaniora och informationsteknologi.

En plats för nyfikna människor

Det faktum att vi är ett lärosäte av hanterbar storlek gör det givetvis enklare för både studenter och lärare att skapa hållbara relationer över ämnesgränserna. Några studenter har också berättat för mig att det är en av de saker de uppskattar mest med att studera på Högskolan i Skövde. Här är det lätt att få kompisar som studerar inom andra ämnesområden än man själv vilket i sin tur gör studentlivet lite rikare.

En atmosfär där man umgås över ämnesgränserna kommer dock inte automatiskt bara för att Högskolan i Skövde ligger på ett samlat campus. En förutsättning för att atmosfären ska finnas är att vi är nyfikna och har ett förhållningssätt till studenter och medarbetare som grundas på omtanke. När jag nu står här med min kaffekopp i handen, och tittar ut på ett campus där snödropparna börjar kika fram längs husväggarna, känner jag att Högskolan i Skövdes campus är en bra plats för nyfikna människor att vara på.

Hur kan den svaga kopplingen mellan utbildning och forskning stärkas?

Av Lars Niklasson

På Högskolan i Skövde strävar vi efter att bygga det vi kallar för kompletta miljöer. Det innebär att vi utbildar på alla nivåer inom ett ämnesområde och att utbildningarna vilar på en gedigen bas av egen forskning. Vi vill helt enkelt att utbildning och forskning ska sitta ihop.

Regeringen vill också ha kompletta miljöer. I direktivet till den styr-och resursutredning som nu pågår står att ”Det måste vara möjligt för universitet och högskolor att skapa sammanhållna kunskapsmiljöer i vilka utbildning, forskning och samverkan med det omgivande samhället ingår”. Även regeringens utredare Pam Fredman har i en preliminär skiss pekat på att kopplingen mellan utbildning och forskning är svagare i Sverige än i många jämförbara länder och det är något vi behöver åtgärda.

Flera orsaker bakom problemet

Det finns flera orsaker till att glappet mellan utbildning och forskning har ökat. Den mest fundamentala orsaken, menar jag, är att anslagen för forskning i allt väsentligt fördelas utan relation till anslagen för utbildning. Tilldelning av forskningsmedel baseras till allra största delen på hur mycket forskningsmedel lärosätet haft historiskt. Det betyder att äldre lärosäten har en avsevärt högre tilldelning än yngre, utan hänsyn till att båda har viktiga utbildningsuppdrag. Dessutom tas det i fördelningen av forskningsanslag inte hänsyn till de utbildningsinriktningar som bedrivs, t.ex. om det finns ett stort behov av forskning kopplat till dessa utbildningsinriktningar eller inte.

Jag menar att det generellt svaga sambandet mellan medelsfördelning till utbildning och till forskning har möjliggjort ett akademiskt landskap där det inte finns en tydlig koppling mellan vilka områden ett lärosäte utbildar inom, och vilka det forskar inom. För de lärosäten som har ett större utbildningsuppdrag än forskningsuppdrag, finns dock en implicit koppling eftersom lyckosam rekrytering av lärare förutsätter att lärosätet kan tillhandahålla rimliga möjligheter till forskning för den enskilde läraren. En högkvalitativ utbildning förutsätter forskning inom relevant område.

För mindre lärosäten gäller även ett omvänt förhållande. De begränsade forskningsresurserna tillåter inte att forskning bedrivs inom områden där utbildning inte kan finansiera del av lärares anställning. De knappa forskningsresurserna bidrar på detta sätt att knyta forskningen närmare utbildningen.

En brist på helhetssyn

En annan orsak till glappet mellan utbildning och forskning, som även identifieras i styr- och resursutredningen, är hur pengarna från våra statliga forskningsfinansiärer – till exempel Vetenskapsrådet, Forte, Formas och Vinnova – fördelas.

Majoriteten av de statliga forskningsfinansiärerna ställer inga krav på att det finns en koppling mellan den forskning som får pengar och den utbildning som bedrivs på lärosätet. KK-stiftelsen är det lysande undantaget men stiftelsen fördelar bara tre procent av de externa forskningsmedlen i Sverige. KK-stiftelsens krav visar dock på en helhetssyn som, förvånande nog, inte präglar de andra statliga forskningsfinansiärerna.

Glappet mellan utbildning och forskning ökar också av att flera forskningsfinansiärer kräver att lärosätet medfinansierar de projekt som finansiären stöttar. Detta riskerar att bidra till att de statliga forskningsanslagen inte går till forskning som har koppling till lärosätets egna utbildningsområden, utan till de områden som finansiärerna pekat ut som nationellt viktiga.

Omfördela 3 miljarder

Om vi menar allvar med återknyta kontakten mellan utbildning och forskning på svenska lärosäten behöver vi göra något radikalt. En konkret möjlighet är att regeringen, genom budgetpropositionen, flyttar pengar från de statliga forskningsfinansiärerna till lärosätenas forskningsanslag. Denna möjlighet identifieras i styr- och resursutredningen. En omfördelning som skulle ge alla svenska lärosäten ytterligare 10 000 kr per helårsstudent kostar cirka 3 miljarder. Dessa pengar skulle lärosätena kunna använda till forskning inom utbildningsrelevanta områden.

En sådan omfördelning skulle ge lärosätena avsevärt bättre möjligheter att forskningsförankra sina utbildningar. Studenterna skulle också, i än högre grad än idag, bli bärare av de senaste forskningsrönen och ha bättre förutsättningar att utveckla samhället för att möta framtida utmaningar.

Jag är på intet sätt emot att lärosäten ska konkurrera om studenter och forskningspengar. Konkurrensen håller oss alerta och hindrar oss från att stelna i gamla strukturer. Jag delar också den uppfattning som tydliggörs i styr- och resursutredningen, nämligen att de statliga forskningsfinansiärerna har en viktig roll att spela när det gäller att utveckla forskningskvaliteten och styra forskningspengar till samhällsviktiga områden. Det vi måste diskutera är hur stor denna roll ska vara och vilket helhetsansvar de statliga forskningsfinansiärerna ska ta. För som sagt, vi vill alla att utbildning och forskning ska sitta ihop.

En balans mellan det praktiska och det akademiska

Av Lena Mårtensson

Den som genomgår ett grundutbildningsprogram på Högskolan i Skövde får en generell akademisk examen och i vissa fall även en akademisk yrkesexamen. Det två yrkesexamina på grundnivå vi just nu utbildar till vid Högskolan i Skövde är högskoleingenjör och sjuksköterska. När vi ger dessa utbildningar ska utbildningstiden fördelas mellan dels de kunskaper och färdigheter som krävs för att klara yrket, dels det vi kan kalla generella akademiska förmågor. Till dessa generella akademiska förmågor hör bland annat

  • förmågan att göra självständiga och kritiska bedömningar,
  • förmågan att självständigt kunna urskilja, formulera och lösa problem samt
  • förmågan att söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå.

Skillnad mellan olika utbildningsformer

Hur utbildningstiden ska fördelas mellan yrkeskunskaper och akademiska förmågor är en källa till diskussion, både internt vid Högskolan och i de samtal vi har med våra studenters framtida arbetsgivare. Vissa arbetsgivare vill i princip kunna hämta en student direkt från grundutbildningen och sätta personen i högt specialiserad yrkesutövning från dag ett. Andra arbetsgivare vill rekrytera en grundutbildad person och själva sköta medarbetarens specialisering. Förhållningssättet skiftar mellan utbildningsområden och branscher. Variationen i arbetsgivarnas önskemål minskar dock något när vi kommer till utbildningar på avancerad nivå (magister, master och specialistsjuksköterskeexamen) eftersom dessa utbildningar i sig själva är en specialisering.

Utmaningen för oss som arbetar inom akademin är att vi måste arbeta lika mycket med att förmedla praktiska yrkeskunskaper som generella akademiska förmågor. Lagen tillåter oss inte att välja det ena framför det andra. Här skiljer sig en akademisk utbildning starkt från exempelvis de utbildningar som ges inom yrkeshögskolan. Den som är intresserad kan med fördel parallellt läsa högskolelagen (SFS 1992:1434) och lagen om yrkeshögskolan (SFS 2009:128). Det handlar inte om att ställa de båda utbildningsformerna mot varandra utan att se svart på vitt att olika utbildningsformer är skapade med olika syften.

En svår balansakt

Ibland upplever jag att det krävs en viss fasthet när vi ska värna de generella akademiska förmågorna i Högskolans yrkesutbildningar. Jag har en djup förståelse för att arbetsgivare på desperat jakt efter arbetskraft vill att studenterna ska vara så ”färdiga” som möjligt när de kommer ut från Högskolan. Samtidigt måste vi som lärosäte värna det som skiljer en akademisk utbildning från andra typer av utbildningar. I den här dialogen gäller det att både vara lyhörd för arbetsgivarnas snabbt skiftande behov och trogen de grundläggande akademiska värdena. Det är en svår balansakt som vi måste genomföra.

En sak är dock säker. Arbetslivets kompetensbehov förändras snabbt. Vad som är exakt rätt kompetens hos en ingenjör inom ett visst fält idag kommer sannolikt att skilja sig mycket från vad som är exakt rätt kompetens hos en ingenjör inom samma fält år 2038. Därmed blir förmågan att göra självständiga och kritiska bedömningar, förmågan att självständigt kunna urskilja, formulera och lösa problem samt förmågan att söka och värdera kunskap på vetenskaplig nivå kanske det viktigaste vi kan utveckla hos våra studenter. Detta eftersom vi vill att de ska ha beredskap att möta förändringar under ett långt yrkesliv.

Gemensamma krafter kan ge Högskolan i Skövde möjlighet att växa

Som rektor för Högskolan i Skövde blev jag mycket glad när ordförandena för Skaraborgs samtliga femton kommuner, i en debattartikel den 1 februari, gjorde tydligt att de ser Högskolan som central för Skaraborgs kunskaps- och kompetensförsörjning. Vi som arbetar på Högskolan vill verkligen bidra till att människor som lever och arbetar i Skaraborg har tillgång till förstklassig utbildning och forskning. Vi vill också bidra till att attrahera nya människor till regionen och ge vår regions arbetsgivare möjlighet att rekrytera medarbetare med rätt kompetens.

Skaraborg behöver fler utbildningsplatser

Ordförandenas debattartikel pekar på ett strukturellt problem som endast kan lösas på nationell nivå, nämligen att Högskolan är för liten. 2015 fanns det i genomsnitt 30 statligt finansierade platser för högre utbildning per tusen invånare i Sverige. I Skaraborg var motsvarande siffra 15 platser per tusen invånare. Ledningen för Högskolan kommer att föra fram detta faktum i kommande budgetdialoger med regeringen. Vi menar att siffrorna är ett starkt argument för att Högskolan borde få möjlighet att växa inom såväl utbildning som forskning, och därigenom bidra till en stark arbetsmarknadsregion i Skaraborg.

Högskolan vill växa med 30 procent

Konkret vill vi att Högskolan under den kommande treårsperioden ska få möjlighet att öka sin utbildningsvolym med cirka 30 procent inom ämnesområdena hälsa och vård, ingenjörsvetenskap, IT, ekonomi samt biovetenskap. Vi vill bland annat öka andelen fristående kurser för att kunna erbjuda mer flexibel vidareutbildning till redan yrkesverksamma människor. På lång sikt borde Högskolan i Skövdes totala utbildningsvolym dubbleras för att tillgången till högre utbildning i Skaraborg ska vara i paritet med landet som helhet. Tillväxten måste naturligtvis ske i sådan takt att vi kan behålla den höga kvalitet som Högskolan har i en nationell jämförelse.

Högskolan i Skövde får pengar ur statsbudgeten att utbilda för. Därmed räcker det inte med att Högskolans ledning framför att Skaraborg är missgynnat när det gäller tillgången till högre utbildning. Vi behöver stöd av företrädare för både offentlig och privat sektor. Att ha stöd av samtliga kommunala företrädare i denna fråga känns därför mycket betryggande.

En ödesfråga för Skaraborg

Under mitt första år som rektor för Högskolan i Skövde har jag träffat och samtalat med flera av vår regions högsta politiska företrädare. Dessa diskussioner har tydliggjort att det finns en stor insikt om att utbildningsnivån samt tillgången till utbildning och forskning är något av en ödesfråga för Skaraborgsområdet. Med denna samsyn som grund borde vi med gemensamma krafter kunna övertyga en framtida regering – oavsett färg – om vikten av att Högskolan i Skövde får möjlighet att växa.

När Högskolan i Skövde väl tillåts växa kan vi fokusera på den relativt låga övergången till högre utbildning och den låga utbildningsnivån i Skaraborgsområdet. Eftersom benägenheten att utbilda sig i viss mån är socialt ärftlig har vi även här en gemensam utmaning. För det första måste vi hjälpa ungdomar från studieovana miljöer att våga studera vidare. För det andra måste vi bryta upp de märkliga normer som ger oss för få kvinnliga ingenjörer och för få manliga sjuksköterskor. Redan idag, men än mer i den digitaliserade framtiden, arbetar man inom dessa sektorer lika mycket med människor som med maskiner. Låt oss därför titta på utbildningar och yrken med nya fräscha ögon när vi guidar de ungdomar som ska forma Skaraborgs framtid.

Det livslånga lärandet och vår bild av studenten

Av Lena Mårtensson

Nyligen gjorde Högskolan i Skövde en förändring när det gäller antagningen till våra specialistsjuksköterskeprogram.  Problemet som låg bakom förändringen är enkelt att beskriva.

Vår sektors rutiner för när en ansökan till en utbildning ska vara inne ligger i ofas med arbetslivets förutsättningar, rutiner och regler. Den sjuksköterska som ville vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska på Högskolan i Skövde skulle med normala rutiner söka till utbildningen i mars eller april. Antagningsbeskedet skulle därefter komma i juli, det vill säga för sent för att den blivande studenten skulle hinna ordna tjänstledighet innan utbildningens start.

Nu har vi, med god hjälp från Universitet och Högskolerådet (UHR), hittat en lösning på problemet. I år kan den som vill studera till specialistsjuksköterska på Högskolan i Skövde göra sin ansökan från den 15 februari fram till 15 mars. Det gör i sin tur att antagningsbeskedet kommer redan den 26 april. Därmed blir det enklare att ansöka om tjänstledighet.

Vår bild av studenten

Regeringen – med ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, i spetsen – understryker nu allt hårdare vikten av det livslånga lärandet. Gång på gång framhåller ministern att människors möjlighet att studera vidare, byta karriär och utbilda sig måste öka och finnas under hela livet och i hela landet. Den sjuksköterska som väljer att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska gör därmed något som ligger helt rätt i tiden, som stärker hans eller hennes position på arbetsmarknaden och som bidrar till att minska den brist på specialistutbildade sjuksköterskor som finns inom vården.

Det här med tidsfönstren i antagningssystemet gjorde mig dock fundersam. Sommaren 2017 gick det första antagningsbeskeden till höstens utbildningar ut omkring den 10 juli och höstterminen började den 28 augusti. Jag vågar påstå att det inte bara är sjuksköterskor som har svårt att få ordning på sin tjänstledighet under sådana förutsättningar. Det är knappast en administrativ rutin konstruerad för att främja det livslånga lärandet. Frågan är om antagningsrutinerna kan vara ett symptom på att vi som arbetar på lärosäten och sektorsmyndigheter har svårt att frigöra oss från en föråldrad bild av studenten.

Intellektuellt vet vi givetvis att dagens studentpopulation är heterogen. Vi vet att det i föreläsningssalen sitter både studenter som kommer direkt från gymnasiet och studenter som har flera år i yrkeslivet bakom sig. Vissa av våra studenter pluggar ihop med kompisarna i studentkorridoren medan andra sitter med sitt sovande barns huvud i knät och läser kurslitteraturen. Utmaningen för oss som arbetar inom högre utbildning blir då att hitta rutiner och metoder som fungerar för studenter i olika livssituationer och möjligen behöver vi öka tempot i arbetet med att hitta dessa metoder.

Mycket att vinna

Tiden då vi med rosiga kinder vandrade ut från akademin i 25-årsåldern för att aldrig mera återvända är över. Lärosäten, arbetsgivare och arbetstagare måste arbeta tillsammans för att underlätta det livslånga lärandet och det kommer att krävas flexibilitet av alla parter.

Min egen erfarenhet är att studenter med yrkeserfarenhet berikar en utbildning. När yrkesverksamma människor återvänder till akademin för att vidareutbilda sig uppstår en korsbefruktning mellan praktik och vetenskap som även sporrar de studenter som kommer till lärosätet utan tidigare arbetslivserfarenhet. Vi inom akademin har därmed allt att vinna på att gynna det livslånga lärandet.

Det farliga med en påse pengar

av Lars Niklasson

Idag inleds vårterminen formellt på Högskolan i Skövde. Samtidigt som vi hälsar våra studenter välkomna till vårens kurser har vi som arbetar inom högskolesektorn fått anledning att fundera över hur vår verksamhet ska styras i framtiden.

Regeringen tillsatte i april 2017 en särskild utredare med uppdrag att göra en samlad översyn av universitetens och högskolornas styrning och resurstilldelning. Uppdraget gick till Pam Fredman, tidigare rektor vid Göteborgs universitet. Häromdagen lade Fredman fram en skiss över de problem det nuvarande styr- och resurstilldelningssystemet brottas med samt olika tankar om hur man skulle kunna lösa problemen.

Vi kommer under 2018 få anledning att återkomma till frågan om det framtida resurstilldelningssystemet. Jag kommer under året att ge min syn på vissa av de förslag som uppkommer i dessa diskussioner. I den här bloggtexten begränsar jag mig till att dela med mig både av lite tvivel och lite stöd till den nu aktuella skissen.

Välkommet med starkare forskningsanknytning

Pam Fredmans skiss innehåller flera tankar som jag helt och hållet ställer mig bakom. Till exempel pekar Fredman på att kopplingen mellan utbildning och forskning är svagare i Sverige än i många jämförbara länder och att det är något vi måste åtgärda. Det är ett mycket välkommet budskap för oss på Högskolan i Skövde som envist strävar efter att bygga kompletta akademiska miljöer inom våra profilområden. Miljöer där det finns utbildning på alla nivåer som står på en ordentlig bas av egen forskning.

Idag får varje svenskt lärosäte en påse statliga pengar att utbilda för och en annan påse statliga pengar att forska för. Det är inte tillåtet att blanda pengarna och till exempel forska för utbildningspengarna. Pam Fredman lägger i sin skiss mycket kraft på att angripa det här anslagssystemet. Hon vill föra ihop pengarna i en och samma påse för att lärosätena själva ska kunna avgöra hur mycket pengar det ska utbildas respektive forskas för. Det kan låta som en god idé om vi bara ser till det enskilda lärosätet men ser vi till hela högskolesystemet kommer frågan i en annan dager.

Risk för nischade elitutbildningar

Systemet med två pengapåsar är inte perfekt men det garanterar att en sjuksköterskestudent i Skövde får lika mycket statliga resurser till sin utbildning som en sjuksköterskestudent i Stockholm. Jag blir tveksam när Pam Fredman föreslår att vi ska införa en påse pengar men att lärosätena ska…

”…tilldelas motsvarande resurser som idag inom såväl forskning som utbildning och de förväntas också leverera samma volym utbildning (räknat i antal helårsstudenter) som idag.”

Gör vi på det här sättet kan vissa lärosäten använda delar av sina jättelika forskningsresurser för att skapa nischade elitutbildningar där varje studieplats tillåts kosta mycket mer än på andra lärosäten. Även om detta inte blir fallet så kan studenter uppfatta att resurserna för utbildning är större vid de forskningsintensiva lärosätena. Det skulle sannolikt kunna inverka negativt på våra möjligheter att attrahera studenter.

Utgångspunkten för förslaget med en pengapåse är att det skulle skapa en närmare koppling mellan utbildning och forskning. Ett annat alternativ som skulle var mer effektivt för att nå denna effekt är att knyta forskningsanslagen till utbildningsanslagen i mycket högre grad än idag. Det skulle, enligt min mening, inte bara leda till en närmare koppling mellan utbildning och forskning utan även till en ökad profilering av hela det akademiska landskapet. Denna fördelningsprincip finns redan, så det är bara att öka omfattningen. Höj dagens 12 000 kronor per helårsstudent till 60 000 kr, vilket är det nationella medelvärdet, för alla.

Gärna längre planeringshorisont

Utredarens förslag att högskolor och universitet bör få en längre planeringshorisont är något jag ställer mig helt och fullt bakom. Precis som när regeringen lägger fram en forskningspolitisk proposition som löper över fyra år skulle vi kunna få en högskolepolitisk proposition som också är fyraårig. Det skulle öka stabiliteten i vårt system och göra att vi slipper de tillfälliga satsningar som tenderar att uppstå och försvinna lika fort som ett åskväder en högsommardag.

Hur vi än vänder och vrider på saken är stora delar av ett lärosätes verksamhet baserat på att studenter och doktorander ska kunna få en stabil utbildningsmiljö i minst två och ibland upp till fem år. Att ge oss rimliga planeringsförutsättningar för att klara detta är inte för mycket begärt.

Fortsättning följer

Förslagen i Pam Fredmans skiss ska nu diskuteras på olika sätt under våren och sommaren. Utredningens färdiga förslag ska inte lämnas in förrän i december 2018 och något skarpt förslag från regeringen baserat på utredningen kommer nog inte förrän tidigast 2019. Det är dock ett angeläget arbete som Pam Fredman håller på med. Dagens resurstilldelningssystem brister i både tydlighet och transparens. Vår sektor förtjänar tydligare och stabilare förutsättningar.

Om isberg och kvalitet

Av Lena Mårtensson

Isberg är märkliga. Eftersom det är mycket liten skillnad i densitet mellan isen och havets vatten syns bara ungefär en tiondel av isberget över vattenytan.

Jag brukar jämföra med ett isberg när jag ska berätta för någon hur kvalitetsarbetet på högskolor och universitet fungerar. Det som relativt enkelt går att se över ytan i form av kvalitetsråd, kvalitetspolicys och kvalitetsutvärderingar är bara en liten del av kvalitetsarbetet. Arbetets stora del syns inte eftersom det utförs under ytan av medarbetare och studenter, i fakultetsnämnder, i ämnesgrupper, i forskarlag samt på verksamhetsstödets olika avdelningar.

Kvalitetsarbete är alltid relevant men under 2017 har jag funderat extra mycket över ämnet. Under året har jag nämligen haft förmånen att vara sakkunnig när Universitetskanslersämbetet (UKÄ) pilottester ett nytt kvalitetssystem för högre utbildning i Sverige. I bedömargruppen har det även funnits representation från studenter och arbetsliv, vilket hjälpt mig att se akademins speciella förutsättningar för ett långsiktigt kvalitetsarbete.

När teamet bidrar till helheten

I rapporten ”Att mäta och utveckla kvalitetskulturen” går det att det att se vilka beteenden i en organisation som stödjer eller hindrar uppkomsten av en kvalitetskultur. Ett beteende som är klart hindrade är om organisationens olika team fokuserar på sina egna mål oberoende av organisationens mål. Detta kan vara utmaning inom en akademi där forskare identifierar sig starkt med sitt ämne och vissa förvaltningsavdelningar har en stark identifikation med sin egen expertkompetens.

Att en lärare, forskare, HR-specialist eller systemutvecklare identifierar sig starkt med sitt ämne eller sin profession är helt naturligt och nödvändig. Jag är professor i omvårdnad och vill naturligtvis att omvårdnadsämnet på Högskolan i Skövde ska hålla så hög kvalitet som möjligt. Problem uppstår först om jag tillåter att mitt ämnes kvalitetsarbete drivs utan hänsyn till Högskolans kvalitetsarbete. Den mikrokultur som då bildas i den lilla omvårdnadsgruppen bidrar i det läget inte längre till lärosätets hela kvalitetskultur.

Men starka mikrokulturer runt olika ämnen eller professioner kan också vara en stor tillgång i ett kvalitetsarbete. När lärosätets och den enskilda gruppens kvalitetsmål sammanstrålar uppstår en stor positiv kraft som driver kvalitetsarbetet framåt. Detta är en kraft som jag ofta upplever när jag träffar ämnes- och professionsgrupper på Högskolan i Skövde.

Både linjen och det kollegiala systemet behövs

Inom akademin har vi i de flesta fall två olika styrsystem, linjesystemet och det kollegiala systemet. Linjesystemet löper från rektor till olika chefer längre ut i organisationen. Det kollegiala systemet – som alltså existerar parallellt med linjesystemet – löper från en nämnd med valda lärarledamöter till ämnesföreträdare och programansvariga på lärosätets institutioner. Båda dessa system behövs för att det ska gå att driva ett systematiskt kvalitetsarbete på en högskola. Det ska råda en sund spänning och respekt mellan de båda systemen.

På Högskolan i Skövde kan man förenklat säga att den ekonomiska kraften finns i linjesystemet, det är genom det systemet vi kanaliserar pengar och den kraft som finns i verksamhetsstödets olika specialavdelningar. Det kollegiala systemet samlar och kanaliserar den kraft som finns i de olika mikrokulturerna runt lärosätets olika ämnen. När dessa två system fylls på med medarbetarnas delaktighet, ett engagerat ledarskap från chefer och ett stort engagemang från kollegiala företrädare byggs kvalitetskulturen sakta men säkert upp.

Tillsammans ska vi sträva efter en kultur där vi ständigt utvecklar kvaliteten i verksamheten, proaktivt försöker undvika fel, prestigelöst rättar till de fel som ändå uppstår och hela tiden försöker lära oss av våra misstag. Lyckas vi med detta kommer vi att bygga en långsiktigt hållbar kvalitetskultur.

Hög utbildningsnivå är en förutsättning för regional tillväxt

Av Lars Niklasson

Forskaren Nicola Gennaioli har, efter att ha gjort en analys av 1 569 regioner runt om i världen, pekat på befolkningens utbildningsnivå som en viktig faktor för en regions ekonomiska utveckling. Samma slutsats drar även Johan Eklund och Per Thulin i en rapport.Den politiker som vill gynna tillväxten i den region där hen har sina väljare bör därmed sätta sig in i hur det står till med regionens utbildningsnivå och hur denna kan påverkas.

Utbildningsnivån i Skaraborg behöver höjas

I den här bloggen har jag tidigare påpekat att andelen högutbildade bland anställda har ökat mer i Högskolan i Skövdes närområde än i övriga landet. Högskolan i Skövde har därmed gjort stor nytta när det gäller att höja utbildningsnivån i Skaraborgsområdet. Det finns dock mycket kvar att göra eftersom Skaraborg fortfarande har en lägre utbildningsnivå än genomsnittet för riket.

Statistik från SCB för 2016 visar att cirka 24 procent av landets befolkning i åldersgruppen 21 – 65 år har en eftergymnasial utbildning som är tre år eller längre. I Skaraborgsområdets 15 kommuner är motsvarande siffra ungefär 17 procent, med stora variationer mellan kommunerna och även mellan män och kvinnor. Kvinnor studerar vidare i avsevärt högre grad än vad män gör. Häromveckan visade även statistik från Universitetskanslersämbetet att Skaraborgsområdet också har en lägre övergång till högre utbildning än riket som helhet.

Tre huvudsakliga perspektiv är viktiga för att i än högre grad säkerställa att utbildningsnivån i Skaraborgs kommuner kan höjas.

  • Det första är att öka tillgången till högre utbildning i vår närregion. Forskning av Lina Bjerke och Charlotta Mellander visar att studenter från landsbygdsregioner som studerar i landsbygdsregioner i högre grad stannar i stannar kvar efter sina studier. Detta jämfört med i vilken grad studenter från landsbygdsregioner som studerar i storstadsregioner återvänder efter att deras studier är klara. Därför är det viktigt att det finns en god tillgång till högre utbildning lokalt.
  • Det andra är att inspirera Skaraborgs ungdomar att i högre grad studera vidare efter gymnasiet. Västsvenska handelskammarens rapport 2014:4 visade att det i många av Skaraborgs kommuner finns en hög andel bland 20-åringarna som har grundläggande behörig till högskolestudier, men också att övergången till högre studier är lägre än genomsnittet för riket.
  • Det tredje är att skapa goda förutsättningar att utveckla regionens arbetsliv. Det gör vi genom att kompetensutveckla redan yrkesverksamma och att underlätta för studenter som lämnar Högskolan att få ett jobb eller skapa ett eget jobb i regionen.

Inom sina profilområden kan Högskolan i Skövde spela en viktig roll för att höja utbildningsnivån ur alla ovanstående perspektiv. Det belyser kanske även varför lärosäten av Högskolan i Skövdes typ ibland kallas regionala högskolor. Detta epitet är inte rättvisande. Alla universitet och högskolor har ett nationellt uppdrag. Högskolan i Skövde har däremot en mycket större regional relevans än många andra av våra kollegor vilket framgår tydligt av diskussionen ovan.

Avsiktsförklaring med kommunalförbundet

Skaraborgs kommunalförbund och Högskolan i Skövde har i dagarna undertecknat en gemensam avsiktsförklaring. Av denna avsiktsförklaring framgår bland annat att vi med gemensamma krafter kommer att adressera frågan om ökad omfattning av högre utbildning i Skaraborg. Det känns naturligtvis mycket bra att Högskolan har hela närregionen i ryggen när dialogen med utbildningsdepartementet om ett utökat utbildningsuppdrag utvecklas vidare.

I regeringens budgetproposition för 2018 fick Högskolan i Skövde ett något höjt anslag, ungefär 7 miljoner kronor totalt under 2018. Det är mycket positivt men det är avsevärt lägre än det budgetförslag som Högskolans styrelse lämnade till regeringen i februari. Förhoppningen är att det ökade regionala stödet ska ge ett bättre läge inför nästa budgetproposition.

Avsiktsförklaringen med kommunalförbundet ger Högskolan även bättre möjligheter att nå ut till potentiella studenter i närregionen. Vi har absolut både möjligheter och behov att öka den regionala rekryteringen. För närvarande kommer endast knappt 20 procent av Högskolans studenter från Skaraborg. Genom en ökad regional attraktivitet kan vi öka söktryck och antagning, och samtidigt bidra till att utbildningsnivån i vår närregion höjs. I den kommande rekryteringen inför höstterminen 2018 kommer Högskolan att ha ett stärkt fokus på rekrytering från Skaraborg. Det spelar väl in i ambitionen att öka rekryteringen av studenter från studieovana miljöer.

En del av samverkan med kommunalförbundet kommer att vara fokuserad mot kunskaps- och kompetensförsörjning till arbetslivet. Detta kan komma att innefatta allt från forskning, uppdragsutbildning och andra former av kompetensutveckling, till samverkan med innovationsaktörer.

Sammantaget kan jag konstatera att samverkan med omvärlden är ett viktigt redskap för utveckling av Högskolan. Vi kan både bidra till utveckling och själva utvecklas av att vi engagerar oss i en höjd utbildningsnivå i vår närregion.

Låt oss göra skillnad!

Här kan du läsa mer

 

Trakasserier ska inte förekomma på vårt eller något annat lärosäte

Av Lars Niklasson och Lena Mårtensson

Den akademiska världen är inte separerad från det omgivande samhället, vi är snarare en integrerad del av det. De möjligheter och problem som finns i samhället finns också på ett lärosäte. Det är värt att ha detta i minnet när #metoo-kampanjen nu också synliggör de problem med sexuella trakasserier som finns inom universitets- och högskolevärlden.

Många av de fall som tidigare uppmärksammats i den offentliga debatten har utgått från att den som trakasserar gör det utifrån en maktposition. Chefer och personer med framträdande positioner i samhället har nyttjat sina positioner för att sexuellt trakassera enskilda individer.

Strukturer och kulturer är riskfaktorer
På alla lärosäten finns också formella och informella maktstrukturer. Den formella makten kan exempelvis utgå från det faktum att vi som enskilda företrädare för en myndighet har befogenhet att fatta beslut som rör enskilda individer, exempelvis vid antagning eller betygsättning. Den informella makten, som baseras på att vissa är mera vetenskapligt meriterade än andra, är också vanlig i akademin eftersom vi i grunden är meritokratiska. Dessa maktstrukturer kan vara riskfaktorer när det gäller uppkomsten av trakasserier och kränkningar. En annan riskfaktor är förekomsten av tystnadskulturer där det är svårt att föra plumpheter, incidenter och missförhållanden på tal.

Det är allas vårt ansvar att nyttja den makt vi har på ett professionellt sätt, men även säkerställa att vi uppmärksammar och synliggör situationer när så inte sker. Det måste ligga i den akademiska själen att inte bara vara vetenskapligt kritisk utan också förhålla sig självkritisk.

För att förebygga trakasserier bör vi också stötta kulturer som uppmuntrar enskilda att tidigt uppmärksamma alla former av kränkande handlingar. Vi menar att det bästa sättet att uppmuntra en sådan kultur, är att agera när kränkningar uppmärksammas. Det handlar om att vi som enskilda individer tar ansvar om vi själva agerar, eller uppmärksammar andra som agerar, på ett sätt som uppfattas som kränkande. Det handlar också om att vi tar vårt organisatoriska ansvar, utreder alla misstankar om kränkande handlingar och trakasserier samt ställer skyldiga till svars.

Strävan efter en kultur präglad av ansvar och omtanke
På Högskolan i Skövde strävar vi efter att ha en akademisk kultur som präglas av ansvar för och omtanke om människan och samhället. Det här innebär givetvis att vårt lärosäte ska vara fritt från alla former av trakasserier. Kravet på att agera ansvarsfullt och med omtanke om varandra gäller både medarbetare och studenter.

Som rektor och prorektor för Högskolan i Skövde har vi det yttersta ansvaret för att skapa och upprätthålla en sund kultur på vårt lärosäte. Alla ledare på Högskolan i Skövde har dessutom ansvaret att arbeta förebyggande mot trakasserier och hantera misstankar om trakasserier om sådana dyker upp. I det arbetet har vi lagar och regler att utgå från och en modell att arbeta efter.

Vi akademiska ledare kan långsiktig påverka en organisationskultur i positiv riktning genom vårt agerande. Regeringen har till exempel ålagt hela vår sektor att arbeta med jämställdhetsintegrering. Om vi rektorer och prorektorer lägger kraft bakom den frågan kan detta sannolikt bidra till en kultur som förebygger uppkomsten av sexuella trakasserier. På Högskolan i Skövde är vi i full gång med jämställdhetsintegreringsarbetet.

#metoo:s positiva effekter
Trakasserier ska inte förekomma på vårt eller något annat lärosäte. Osunda kulturer som möjliggör att trakasserier får fortsätta utan att problemen uppmärksammas och skyldiga ställs till svars, kan vi aldrig acceptera. Vi ska istället sträva efter en kultur där vi alla aktivt förebygger kränkande handlingar och trakasserier i alla former.

En positiv effekt av #metoo och dess systerkampanjer är att frågan om sexuella trakasserier lyfts upp till ytan och diskuteras. Det är det första viktiga steget mot ett samhälle fritt från sexuella trakasserier.

Lärdomar från ett stort projekt

Av Lena Mårtensson

På Högskolan i Skövde har vi nyligen avslutat det projekt som vi kallat Strategisk utveckling av utbildningsutbudet vid Högskolan i Skövde (StrUT). Därmed är det dags att reflektera över vad vi har genomfört.

Ett projekt med två motorer

När StrUT drog igång på allvar, hösten 2015, fanns två underliggande faktorer som fungerade som motorer i arbetet. Den första motorn var arbetet med Högskolan i Skövdes nya utvecklingsplan för åren 2017-2022. Den andra motorn var att de statliga anslagen till våra utbildningar minskade. Vi stod inför en utmaning där utgångspunkten var att Högskolan i Skövde skulle utvecklas till ett ännu starkare och än mer profilerat lärosäte. Denna utveckling skulle dock äga rum med väsentligt mindre pengar än vi tidigare haft till vårt förfogande. Åtgärder var därmed nödvändiga.

För att få ett bra beslutsunderlag anlitade Högskolan i Skövde en panel med externa experter som granskade vårt utbildningsutbud. Vi gjorde också en trendanalys med hjälp av ett externt konsultföretag och våra institutioner gjorde grundliga självvärderingar. Mycket resonerande mellan rektor, prorektor och prefekter kring dessa underlag ledde fram till det beslut som fattades i oktober 2016. Beslutet innebar att åtta utbildningar lades vilande för att omarbetas eller senare avvecklas. Samtidigt fick våra institutioner flera utvecklingsuppdrag som handlade om att avveckla vissa utbildningar, skapa nya eller revidera befintliga utbildningar.

Lärdomar

Som prorektor har jag varit den i högskoleledningen som arbetat mest med StrUT. Under resans gång har jag dragit vissa lärdomar och här följer några av dem.

Den första lärdomen är vikten av att skaffa sig ett bra beslutsunderlag. Expertpanelens rapport, analysen från konsultföretaget och våra institutioners självvärderingar gav oss en solid grund att stå på. Utan dessa underlag hade arbetet både blivit svårare och tagit längre tid.

Den andra lärdomen är att medarbetarna på Högskolan i Skövde har en mycket stor förmåga till förändring och nyorientering. Som jag tidigare skrivit i den här bloggen, tror jag anpassningsförmågan har drivits fram av det faktum att ett mindre lärosäte är mer utsatt än ett stort. Jag är också väl medveten om att medarbetarnas förmåga till snabb omställning är en egenskap vi i ledningen måste bruka varsamt.

Den tredje lärdomen är vikten av att ha en korrekt relation med de fackliga organisationerna. Återkommande möten präglade av ömsesidig respekt och viss fasthet från båda parter gör förändringsprocessen lättare. De fackliga organisationerna kan då bidra med viktiga inspel till beslutsunderlaget.

Den fjärde lärdomen är att gång på gång berätta för omvärlden vad det är lärosätet håller på med. Detta gäller framförallt på lärosäten som – likt Högskolan i Skövde – är en stor och viktig del av det lokala och regionala samhället. Stora lärosäten i stora städer kan möjligen göra omfattande förändringar utan att dessa blir en fråga för lokalsamhället. Detta gäller dock inte för lärosäten som Högskolan i Skövde.

En femte lärdom är att det går att göra ganska stora förändringar i utbildningsutbudet utan att befintliga studenter blir oroliga. Det viktiga är att studenterna vet att deras möjlighet att slutföra den utbildning de går på är säkrad. En tät kontakt med studentkåren är alltså avgörande eftersom studentkåren omedelbart får signaler om det uppstår oro bland studenterna.

Slutat bromsa och börjat gasa

Medarbetare vid högskolor och universitet är vana att bli granskade, men att en högskola självmant gör en sådan total genomlysning av alla sina utbildningar som Högskolan i Skövde gjorde under 2015 och 2016 är ovanligt.

Akademin beskylls ibland för att vara skyddad och obenägen till förändring. Detta stämmer inte. Under 2015, 2016 och en bit in på 2017 har medarbetarna på Högskolan i Skövde knappast varit skyddade mot förändringar. Medarbetarna har dock klarat att genomföra utvecklingsarbetet och samtidigt hantera den ordinarie verksamheten med bibehållen kvalitet. Det är något av en bragd och jag känner en stor ödmjukhet och respekt inför det arbete alla lagt ner.

Nu är det höst 2017 och vi har avslutat StrUT-projektet. Nyligen fattade vi beslut om att starta nio nya utbildningar till hösten 2018. Merparten av dessa utbildningar kommer ur de utvecklingsuppdrag som våra institutioner fick hösten 2016. Därmed har vi lyft foten från bromsen och börjat gasa igen. Det känns väldigt bra!